Inför litteraturseminariet

Inför litteraturseminariet är det bra om ni kan skriva ett första utkast till en del av slutuppgiften. jag tror det blir lättare för mej att förmedla hur jag vill att ni ska göra om vi har exempeltexter att utgå ifrån. Min tanke är att ni ska skriva i en trestegsraket. en del är en beskrivning av delar av kurslitteraturen (“Greiff menar att kontorsarbetet genomgick en proletarisering, det såg ut såhär”), en del är en beskrivning av era egna erfarenheter (“på mitt jobb händer det ofta att olika chefer dubbeltecknar min tid, jag saknar själv makt att bestämma vad jag ska göra och när jag ska göra det”) och den sista delen är en analys av erfarenheten med hjälp av litteraturen (“jag delar en del erfarenheter med de kontorister Greiff undersöker. precis som de har jag status och hygglig lön men arbetets autonomi inskränks hela tiden”).

Skriv helst inte längre än tre sidor – men dock så pass långt att ni hinner föra ett tillfredställande resonemang.

Servicearbetets historia – Föreläsningsanteckningar

Undantaget från kollektivavtal kring arbetstid – historiskt sett rätt usla lönevillkor med OB och sådant.

Hotell restaurang

Hemservice (Husa, hembiträde) går delvis över i äldrevård.

 

Servicearbetet är något av ett undantag eller en dold grupp i arbetarrörelsens historia. Historiskt sett (och i nuläget också) låg organiseringsgrad. Kan förklaras på olika sätt – arbetarrörelsen själv utgick mycket från att servicearbetare tog över sina arbetsköpares klassmedvetande (kypare och hembiträden) men det finns rätt mycket som pekar på att dessa arbetare inte gavs någon plats i rörelsen. Sågs med misstro och gavs knappast några reella fördelar av fackmedlemskap. Dessutom präglas sektorn av stor omsättning på personal, osäkra anställningar, påtvingad flexibilitet och i en del fall sågs nog arbetet som något temporärt (typ att arbeta som husa några år innan giftermål).

 

Sektorn präglas också av att arbetarna är mindre vita, mindre män och mindre hetero. Restaurang känner vi till. Amerikalinjerna roligt historiskt exempel (gäller all kryssningsverksamhet) med Camp. Varför är det då så? Å ena sidan marginaliserad sektor med sämre villkor dvs de som trycks ut från industrin hittar utkomst här. Å andra sidan en tillflykt för amerikalinjerna, en följd av vilka nätverk man har för Mulinaris informanter.

Push – pull

 

Historiskt sett utgår analyser i exempelvis arbetarhistoria och kvinnohistoria från rena subjekt, subjekt där skillnader tvättas bort eller underordnas en kategori. Utgår från olika separata strukturer som möjligen kan interagera, men som är från varandra avskiljda och där någon oftast ses som dominant. Exemplet Hirdman och genussystemet. Detta kallas strukturalism.

 

Edgren vänder sig mot en stark tendens i arbetarhistorian att spela ner eller bortförklara motbjudande praktiker inom arbetarklassen. Att en undertryckt grupp i sin tur inte skulle kunna vara bas för diskriminering som hon skriver (brasklapp mot hennes språkbruk som röjer en liberal subjektssyn med diskreta förtryck som kan samverka). Vill inte ta subjektspositionerna för givna – dvs att kvinna inte finns på förhand – utan istället se dom som diskursivt skapade.

 

Ibland (ofta?) tolkas intersektionalitet som att olika, diskreta, ”förtryck” eller maktordningar ska staplas på varandra – så att det subjekt med flest av en potentiellt sett oändlig lista förtryck innehar den mest priviligerade kunskapspositionen. Vilket går tillbaks på andra vågens feminism uppvärderande av ”kvinnliga” erfarenheter. Här är tanken att en viss strukturell position ger upphov till vissa specifika erfarenheter vilka berättigar till tolkningsföreträde. I grunden ligger en ressentimentsdriven politik i förlängningen av ett sådant resonemang – att det är i kraft av att vara utsatt för förtryck en grupp har rätt att tillskansa sej vissa kollektiva nyttigheter.

 

Mulinari pekar på en intressant slutsats – att fokuset på ”förtryck” ofta leder till att vi tappar kategorin när vi lämnar de ”förtryckta”. Edgren för också fram att fokuset på förtryckta grupper i stor utsträckning riskerar att i allt för stor grad kretsa kring dessa främmande fåglar, kring ett andragörande av de förtryckta grupperna, och i allt för liten grad fokusera på de processer och maktmekanismer som skapar dom som annorlunda.

 

 

 

Mot detta ställer Mulinari ett intersektionellt perspektiv som betonar vikten av att se hur olika maktrelationer konstitueras, påverkas och reproduceras i förhållande till varandra.

 

Vad menar hon då med det. Jo att subjektet inte är diskret, snarare är det kladdigt. Här kan vi som forskare ta ett perspektiv – lite utifrån vår teoretiska förståelse – och se hur något skapas genom andra processer. Exempelvis hur klass skapas genom rasifierade och rasifierande, könade och bekönande processer. Det pågående processperspektivet är viktigt. Inga fasta raster av historiskt och socialt eviga ”normer” utan något som är i ständig förändring. Vill man läsa detta genom marxism är ett begrepp som dialektisk historiematerialism nära till hands.

 

Kanske är det på sin plats med en begreppsförklaring. Rasifiering är den process varigenom ras påförs/skapas vissa individer. Allt ifrån självidentifiering till interpellation. Ett roligt exempel är invandrarverkets skapande av syrianer/assyrier där klasslinjer etnifierats. Processen är assymetrisk – vilket självfallet alla maktordningar är.

 

Som en förlängning av ansatsen ligger att kategorierna inte kan anses enhetliga – att kön inte bara kan göras på ett sätt. Exempelvis genom Connells uppdelning mellan olika typer av maskuliniteter. Och att det där hänger samman med det sociala och historiska sammanhanget.

 

Mulinari gör en rätt smart grej med det genom att inte ta en kategori utan något som går att undersöka empiriskt (arbetsprocessen – eller helt enkelt hur man gör på ett visst jobb) och ställer som sitt prisma. Genom arbetsprocessen vill hon sedan se hur klass, ras och genus händer.

 

Det är ett empiriskt faktum att den svenska arbetsmarknaden är ganska uppdelad efter kön och ras. Möjligen är detta något underutforskat då tidigare forskning tycks ha haft svårt att greppa människors hela livssituation. Kvinnor undersöks som kvinnor, ”invandrare” som ”invandrare” och endast i andra hand som arbetare.

 

Mulinari vill undersöka arbetsprocessen i serviceindustri (hotell och restaurang) utifrån hur arbetsprocessen skapas och skapar processer kring klass, rasifiering och kön.

Föreläsning 3 – källtexter

Hur skapar kategoriseringarna erfarenheter, begränsningar och möjligheter? Hur kopplas plats i rummet samman med plats i produktionen och ras? Vem gör vad? På vilket slags företag? Hur blir de bemötta av sina arbetsgivare? Hur kan rasifierande processer påverka arbetsprocessen och erfarenheten av klass?

Men vad du tjänar beror också på var du jobbar. Jobbar du som kock på Lilla Torg, där finns det ingen kock som tjänar mindre än 105 spänn i timmen. Jobbar du utanför blir det 80 spänn eller mindre i timmen. Det finns sådana klyftor.
P: Varför tror du att det är så, varför är det så stor skillnad i lön mellan de som jobbar på Lilla Torg och här (på Nobeltorget)?
Vi säger dom som jobbar på Möllan.
P: Mmm.
Det är en statusgrej, dom flesta som jobbar på Lilla Torg är svenskar.Min flickväns kusin är också kock, och han jobbar enbart på ställen där det enbart finns svenskar, och dom anställer bara svenskar. Och dom betalar honom 100 spänn svart, och det är jättebra. Om du jobbar svart här på Möllan betalar dom dig inte mer än 60 eller 50 kronor i timmen. Ja, jag har jobbat med dom [svenskarna]. Dom tar pauser och ändå får dom mer. Jag har märkt att här på Möllan finns det restauranger som är fulla men det är ändå bara två som serverar, och dom springer och springer. Och dom flesta jobbar svart eller fifty fifty.Men om du går till Lilla Torg så ser du att de finns mer personal, de jobbar också svart, men i och med att svenskarna är mer ordningsamma kan de sina rättigheter, och allt det där, medan invandrarna hela tiden håller på att försöka smyga för myndigheterna och så. P: Så invandrare jobbar mer, men tjänar mindre? Ja, så är det, det har jag själv sett. På alla restauranger i Malmö. Till exempel på dom fina restaurangerna, där det bara jobbar svenskar, har dom minst två till tre som jobbar på kvällarna, och dom jobbar alla svart och får 100 spänn i timmen. Och på Möllan där har jag varit, och där har man inte någon OB, och där är vi aldrig så många på kvällarna så vi jobbar fan så mycket mer än på de där fina restaurangerna.

Vi var ute i Skåne på sommararbetsplatser vid stranden.Vi var på ett litet bageri, som var medlemmar, så vi gick in, och vi frågade efter chefen.Men han var inte där. Det var en lärare och sen en som jobbade på apotek som var där på sin semester. Chefen han var på bröllop. Och så frågade vi vad har ni för anställning. Och vi gick med tre andra representanter och en där uppifrån från avdelningen. ”Nä”, sa dom, ”vi jobbar ideellt”. På er lediga tid? ”Ja”, svarade de. Och alla bara ”ja, ja vad trevligt”. Och dom var helt svenskar så där i 30-35-års åldern. Och jag tänkte, dom måste fatta direkt att dom får pengar. Och sen gick vi ut och så var det som ingenting.
P: Tror du att de trodde att de jobbade ideellt på riktigt?
Nää, dom sket i det, men jag lovar, hade det varit två habibis som hade stått där, så hade det varit en helt annan grej. ”Oh, hur kan ni göra så, oh vi måste nog kolla det stället det var nog svart”, hade dom sagt. Det vet jag.

Min kompis fick sparken för att hon kom fem minuter för sent, och då hade hon jobbat över en massa dagar. Hon hade varit där i två år, och jobbat flera gånger utan att få betalt, och så kommer hon försent en dag och så får hon sparken, det är för att dom vill ta in en vit, som de sparkade en massa som jobbade svart och sen anställde dom folk som jobbade vitt, och dom var ofta vita. På något sätt känns det som om man ska anställda vitt så anställer man en vit, och ska man anställa svart så tar man invandrare. Därför att anställningen är mer värd om den är vit, och då ska den också ge någonting, kan man tänka att dom tänker.

Kontroll och osynlighet – varför är det skillnad på de olika kockarna i köken och arbetarna på bageriet i de olika exemplen?

Vi hade en kock som antastade en utav tjejerna som jobbade. Och var skitäcklig mot mig, och jag vågade inte säga någonting. Typ då vågade jag inte. Nu skulle jag ha sagt till direkt till chefen.Men han och kocken stod verkligen och spanade in häckarna på servitriserna när man jobbade. I början så var han trevlig, så jag trodde han vara en trevlig kock och var trevlig tillbaka. Det första jag tänker med en man som är snäll är inte ”öö han kommer att vara äcklig och början antasta en”. Så tänker inte jag, jag tänker ”ja, ja”.Man är snäll tillbaka.Men sen så märkte jag att han började bli närgången. […] En gång när jag skulle gå förbi honom och det var hur mycket plats som helst, så satte han armen i bröstet på mig, och då puttade jag honom. Kocken kan ju ta på ett annat sätt självklara raster, dom kan gå ifrån köket, för han har koll på sina saker och kunden ser inte vad han gör. Så om kunden får maten fem minuter senare för att han gick och satte sig någonstans, så vet ju inte dom det, men servitriserna kan inte göra sådana pauser för det syns.

På bageriet är det vita tjejer som jobbar i kassan men alla dom som bakar, de är invandrare. De jobbar långt därifrån och det är mycket sämre timmar. Tror fan inte många av dom har fasta anställningar.

Jag skulle inte vilja vara kille inom restaurangbranschen.
P: För att?
Jag tror ju att han känner sig utanför, när jag jobbade på [namn på arbetsplats], då tror jag att vi var cirka 20 anställda, det var en kille som var kock och en kille som var chef. Dom hade inte mycket att säga till om, dom vara totalt styrda av tjejerna.
P: Hur då?
Alltså, ville kocken använda en annan vask och det var en tjej som hade den, icke att han hade en chans att komma i närheten av den. Det var obehagligt faktiskt. Men är det många tjejer så dominerar dom, så det var inte så snäll treatment av dom killarna, nä, jag skulle nog inte in i den branschen om jag var kille, jag skulle nog ha känt mig utanför, såvida man inte jobbar på mindre ställen, om man jobbar i receptionen, som hovmästare eller som bartender, så att man jobbar i en mindre del av företaget, men i [namn på arbetsplats] där jobbar alla i samma lokal, väldigt nära inpå varandra och det var totalt kvinnodominerat.

Hur skapas klass genom rasifierande och könande processer?

En annan gång hände det en annan sak. Tårtorna kan beställas fram till åtta, det är det tidigaste vi kan leverera dom. Så en dag kom det in en tant och började skrika. ”Jag har banne mig beställt tårta, då ska den vara här”. Jag sa: ”Min kollega har skickat beställningen och faxat, och till och med ringt två dagar innan, vi kan inte göra någonting mer, det är chaufförens ansvar att vara här i tid. Hur mycket du än står och skriker på mig så hjälper det inte,” säger jag till henne.Men så fortsätter hon skrika.”Men det är så jävla dålig stil, då ska ni säga att den ska vara försenad”. Jag svarade att ”om det hade varit jag så hade jag sagt, ja dom brukar vara sena, när ni beställer så sent.Men det var inte ens jag”. ”Jo, det tror jag att det var” sa hon. Jag sa: ”här står det signerat vem du har blivit betjänad av och det var en blond tjej, fy fan för att du tror att det är jag, fan vad du ljuger”. Och så går hon surt och ställer sig vid bilen, värsta stora jeepen, med sin väninna. Herregud.

Jag märkte idag av en gubbe som kom in, att han ville bli betjänad av en svensk. Han kom in, han har kommit in innan. Och vi har självservering, om man vill ta baguetter och så, så stod han precis vid luckan, och det går att öppna luckan från mitt håll också, men det är meningen att de ska ta det dom vill ha och sen ställa sig i kö, så ville han ha två rostbiff, så sa jag ”du kan ta det själv”. Så sa han ”jag tycker faktiskt det är jättefult att du står bakom kassan och så ska jag ta det själv” [med gnällig uppläxande röst, min anm.]. Så sa jag ”men det är faktiskt självbetjäning i den här butiken”. Det hade jag aldrig sagt innan, då hade jag snällt gett det till honom. Sen så sa han att han också brukar komma in med växelpengar här. ”Det brukar ni vara så glada för.” Så hämtade han en ask med växelpengar till mig, i rullar som jag räknande. Så började jag räkna och så la han sig i hela tiden i, ”Det ska vara 1 200 där, och titta nu så det stämmer”, och så tittade jag och så, och sa ”dom här femtioöringar, det är 25 kronor i” men jag trodde det var femtio för det står på rullen, så räknade jag en hundring fel. Då började han, ”du får nog hämta en annan, du får nog hämta en annan, du klarar inte av det”. ”Ja visst fan klarar jag av det”, sa jag. Sen frågade min kompis ”varför sade du fan”, den jävla gubben, så jag var skitsur mot honom, och ”ja, i framtiden vill vi nog inte ha din växel.” Så han blev helt chockad.

En intressant teoretisk fråga är hur Mulinaris och Edgrens intersektionalitsanalyser liknar och skiljer sej från varandra. Varför hänger Edgren in reservationer mot sin egen person/sina egna tolkningar i texten när Mulinari inte gör det? Hur påverkas studierna av att det är text respektive beskrivna erfarenheter som analyseras? Till vilken nytta kan man använda en teori som talar om klass i termer av klassförtryck.

Föreläsning 2 – teknisk och politisk klassamansättning – källtexter

Här kommer de källtexter vi arbetade med under föreläsningen. Lämpliga frågor att ställa materialet kan vara:

- Vilket slags klassammansättningar är det som beskrivs? Hur skiljer de sig åt mellan de olika texterna?

- Varifrån kommer den makt som beskrivs i texterna, vart riktar den sig och vad är dess syfte och effekter?

Avsnitt av “The principles of scientific management”

“Ett av de första arbeten som utfördes under min ledning när jag introducerade scientific management vid Bethlehem Steel Company bestod i att lasta tackjärn enligt pensumsystemet.[24*] När spansk-amerikanska kriget bröt ut 1892 låg företaget inne med ett osålt tackjärnslager på omkring 80.000 ton, uppstaplat i små högar på ett fält som gränsade till verkstadsområdet. Anledningen till den kraftiga upplagringen var att priset på tackjärn legat så lågt att det inte kunde säljas med vinst. När nu spansk-amerikanska kriget inletts steg efterfrågan på tackjärn starkt, priserna drevs upp och på kort tid hade Bethlehem Steel sålt hela sitt lager. Det gällde nu att få det lastat på järnväg och distribuerat till köparna. Detta gav oss ett gott tillfälle att visa både arbetarna, arbetsledarna och företagsägarna hur överlägset pensumsystemet var jämfört med de gammalmodiga dagslöne- och ackordssystemen när det gällde ett mycket okomplicerat arbete.

Bethlehem Steel Company hade fem masugnar, och sedan många år lät man det där tillverkade tackjärnet lastas av ett järnbärarlag. Det bestod vid den här tiden av 75 man, alla tränade bärare av genomsnittskvalitet. De hade en utmärkt förman, som själv en gång varit järnbärare, och arbetet utfördes på det hela taget lika fort och billigt som på vilken annan arbetsplats som helst.

Ett växelspår lades ut från järnvägen till upplagsplatsen och längs tackjärnsstaplarna. En godsvagn kördes fram, en sluttande planka restes mot vagnssidan och sedan hade varje arbetare att lyfta en järntacka på omkring 40 kilo, bära den uppför plankan och släppa ner den i vagnen.

Vi visste att laget i genomsnitt lastade 12½ ton per man och dag, men sedan vi studerat saken fann vi till vår överraskning att en förstklassig järnbärare borde klara mellan 47 och 48 ton per dag i stället för 12½. Detta pensum fann vi så stort att vi måste kontrollera våra beräkningar flera gånger innan vi var säkra på att vi hade rätt. När vi till sist blivit övertygade om att 47 ton var ett lagom dagsverke för en förstklassig tackjärnsbärare stod vår uppgift som ledare av ett arbete baserat på det nya systemet fullt klar för oss. Vi hade att sörja för att 80.000 ton tackjärn lastades på godsvagnar i ett tempo som motsvarade 47 ton per man och dag mot tidigare 12½ ton. Det ingick vidare i våra skyldigheter att leda arbetet så att inget bråk med folket uppstod och ingen strejk bröt ut. Därutöver skulle vi laga så att arbetarna kände sig mera nöjda och belåtna då de lastade 47 ton i stället för som förut 12½ ton.

Vår första åtgärd blev att på ett rationellt sätt välja folk till arbetet. När man sysslar med den här nya sortens arbetsledning måste man orubbligt hålla sig till en grundregel: man måste tala enskilt med varje arbetare, eftersom varje arbetare har sina speciella färdigheter och sina speciella begränsningar. Man måste akta sig för att behandla folket som en ‘massa’ och i stället försöka få varje individ att göra en maximal insats med utsikt att få maximalt utbyte för egen del. Vårt första steg blev att ta reda på en lämplig arbetare att börja med. Under tre, fyra dagar studerade vi noga de sjuttiofem männen, och sedan plockade vi ut fyra karlar som föreföll att kunna fysiskt klara uppgiften att lasta 47 ton tackjärn på en dag. Var och en av de fyra underkastades en förnyad granskning. Vi tog reda på deras förflutna så långt detta var görligt och vi skaffade oss upplysningar om deras karaktär, vanor och ambitioner. Till slut valde vi ut den av de fyra som föreföll oss mest lämplig att börja med. Det var en liten pennsylvaniabo av holländskt ursprung. Varje kväll gick han den ett par kilometer långa vägen hem från sitt arbete, till synes lika pigg och spänstig som när han startade på morgonen. Vi hade tagit reda på att han av sin daglön på 1:15 dollar sparat ihop en liten slant så att han kunnat köpa sig en tomt, och under tidiga morgontimmar före jobbet och på kvällarna höll han nu på med att bygga sig en stuga. Han hade rykte om sig att vara mycket ‘närig’ och en av hans bekanta sa att ‘en penny i hans ögon var stor som ett kärrhjul’. Vi kan kalla denne man för Schmidt.

Vår uppgift hade alltså nu begränsats till att få Schmidt att lasta 47 ton tackjärn om dagen och få honom att trivas med det. Det startade på det sättet att Schmidt kallades in, varefter ett samtal i den här stilen utspann sig:

- Hur är det, Schmidt, är ni en topplönekarl?

- En vaförnåt? Jag förstår inte.

- Visst förstår ni. Jag vill bara veta om ni är en topplönekarl.

- Jag förstår inte vad som menas med det.

- Försök i alla fall. Jag vill ha reda på om ni är en karl som inser sitt eget värde eller om ni är likadan som de där billiga typerna därborta. Tala om för mig om ni vill tjäna 1:85 om dagen eller om ni är nöjd med 1:15 som de andra gubbarna får.

- Om jag vill tjäna 1:85 om dan? Så klart jag vill det. Är det det som menas med en topplönekarl? Ja, i så fall är en annan en topplönekarl.

- Schmidt, gör det inte svårare för mig! Det är klart att ni vill ha 1:85 om dan, det vill väl alla. Men ni vet mycket väl att det inte har något att göra med om ni är en topplönekarl eller inte. Svara nu på min fråga för jag kan inte stå här och snacka bort hela dan. Kom med här! Ser ni den där tackjärnshögen?

- Klart att jag ser den.

- Och ser ni den där godsvagnen?

- Visst.

- Gott. Om ni är en topplönekarl kommer ni att lasta den där tackjärnshögen på den där godsvagnen i morgon för 1:85. Nå, kan ni nu svara mig på min fråga om ni är en topplönekarl eller inte?

- Skulle jag få 1:85 för att lassa dom där tackorna på den där vagnen i morron?

- Just det. Och ni får 1:85 varenda dag året runt om ni lastar en sådan där hög på vagnen. Det är vad som menas med att vara en topplönekarl och det vet ni lika bra som jag.

- Då är det allright. Jag lassar dom där tackorna på den där vagnen för 1:85 och det får jag sedan varje dag?

- Precis.

- Då var det ju rätt som jag sa, att en annan är en topplönekarl.

- Bra. Men det är en sak till. Ni vet lika bra som jag att en topplönekarl gör precis vad han blir tillsagd att göra. Ser ni den där mannen där borta? Känner ni honom?

- Har aldrig sett honom förr.

- Om ni är en topplönekarl kommer ni hädanefter att göra precis vad han säger att ni ska göra, från morgon till kväll. Om han säger att ni ska plocka upp den där tackan och lasta den på vagnen så gör ni det. När han säger att ni ska sätta er och vila så gör ni det. Och så där får ni göra dan igenom. Och så en sak till: inget snack och inget bråk, förstår ni det? Nu kan ni gå, men kom igen i morgon och börja arbetet så ska jag före kvällen tala om för er om ni är en topplönekarl eller inte.

Det här kan förefalla vara ett väl grovt språk och det skulle det ha varit om jag begagnat det mot en yrkesutbildad mekaniker eller t.o.m. en vanlig intelligent arbetare. Men när det gällde en grovhuggare som Schmidt var det det lämpliga språket. Man kan inte ens påstå att det var ovänligt, eftersom det tjänade ett för honom gott syfte, nämligen att tala om för honom att han här hade ett tillfälle att tjäna bra med pengar – utan att samtidigt fästa hans uppmärksamhet på att han skulle tjäna de där pengarna på ett arbete som han under vanliga omständigheter säkert skulle ha betraktat som ett rent omöjligt slitgöra.

Schmidt började arbetet nästa morgon, och hela dagen gjorde han vad förmannen, som stod över honom med klockan i handen, sa åt honom att göra. ‘Hämta tackan … Häv upp den i vagnen … Sitt och pusta ett tag … Schmidt gjorde vad han blev tillsagd att göra, lastade … vilade … lastade … vilade … När klockan var halv fem på kvällen hade han lastat 47½ ton tackjärn på godsvagnen. Han höll praktiskt taget samma arbetstakt i allt vad han gjorde under de tre år jag stannade kvar hos Bethlehem Steel. Genomsnittligt förtjänade han under denna tid något mer än 1:85 per dag, medan han tidigare aldrig kommit upp till mer än 1:15. Det betyder att han förtjänade 60 procent mera än folk som arbetade efter det gamla systemet. En efter en handplockades andra arbetare och tränades för uppgiften att lasta 47½ ton tackjärn per dag, tills 80.000 ton tackor flyttats över till godsvagn. Alla dessa män förtjänade 60 procent mer än de kamrater som var sysselsatta med arbeten utanför pensumsystemet.’ “[63][25*]

Historien om Bethlehem Steels tackjärnslager är lärorik därför att den klart pekar ut den svängtapp kring vilken all modern arbets- och företagsledning rör sig: kontroll över arbetet genom kontroll av alla de beslut som fattas under arbetets gång. Eftersom i tackjärnsfallet alla beslut rörde sig om arbetshändelsernas tidsförlopp, hade Taylor bara att bestämma deras tidtabell för att nå fram till det önskade resultatet. Vad angår hans sätt att utnyttja lönen som drivfjäder för arbetarna så är naturligtvis penningfrågan viktig när man vill introducera ett nytt arbetssätt, men bara under introduktionens första stadier. Ty när arbetsgivarna väl fått tillgång till en ny metod som tillåter en högre arbetstakt, dröjer det inte länge förrän de drar in lönetillägget för det snabbare jobbet, i tackjärnsfallet ett påslag på 60 procent. Taylor tvingades göra den dystra upptäckten, och han klagade också över att företagsledningarna behandlade hans nya “vetenskapliga system” som vilket som helst ackordssystem och skoningslöst skar ned betalningen så snart arbetsmarknadsläget gjorde detta möjligt. Följden blev att de arbetare som tvingats in under Taylorsystemets hårda regler med ökad arbetsintensitet fann sig få mycket klent utbyte av affären. Samtidigt blev andra arbetsgivare, under trycket från den nya konkurrensen, tvingade att med lock eller pock driva sina egna arbetare till högre arbetstakt

Avsnitt av “The principles of scientific management”(Fredrik Taylor) 1911,

citerat ur “Arbete och monopolkapital” (Harry Braverman)

“Vi jagade bort tidstjuvarna”

Det tog bara ett halvår för Rebecca Friedrich att jaga bort tidstjuvarna från sin avdelning. På köpet fick hon mer engagerade medarbetare. Och ett bättre resultat.

Förr hade Skanskas affärsstöd en daglig kö på 20 000 väntande leverantörsfakturor. På ett halvår minskade man antalet till femtusen – och sänkte därmed kostnaden för dröjsmålsräntor från fem miljoner till tre.

Vem hade kunnat tro att en hundraårig modell för att effektivisera löpande bandet också skulle bli en metod att effektivisera ekonomiadministration?

Lean production innebär att alla delar i en process ska finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Delar som får ligga på lager och medarbetare som får stå sysslolösa kostar pengar. Metoden passar som hand i handske där det enkelt går att mäta besparingar i till exempel spikar och arbetstimmar. I administrativa processer däremot, till exempel inköp eller redovisning, är den inte lika lätthanterlig.

»Ja, det vore ju lättare om vi jobbade med att laga köttbullar. När det handlar om administration är det svårare att se hela processen och sin egen del av den«, säger Rebecca Friedrich, gruppchef för leverantörsfaktura på Skanska affärsstöd.
Men det går. Genom att använda Lean administration – den administrativa motsvarigheten till Lean production – har Skanska affärsstöd på bara ett halvår fått bort nästan allt onödigt tidsspill.

Det första steget var att kartlägga avdelningens arbetsprocesser– var började och slutade de? Processerna ritades upp för att bli tydligare.
Den viktigaste kanalen i arbetet är det som kallas för »tavelmöten«. De hålls en gång i veckan och innefattar alla medarbetare, uppdelade i grupper om åtta till tio personer. Grupperna hålls små för att alla ska komma till tals. Det är viktigt för att kunna identifiera samtliga problem.

»Till en början var det svårt att få medarbetarna att känna sig bekväma med att prata. Men efter några tavelmöten släppte det och nu är de väldigt engagerade«, säger Rebecca Friedrich.

Chefen leder oftast tavelmötena. Men tanken är att även medarbetare ska ta rollen som »vägvisare«, som det kallas på lean-språk.
Medarbetarna arbetar med att identifiera problem och strukturera upp dem i frekvens, orsak, nytta och effekt.

Det är viktigt att inte utse någon syndabock, utan att koncentrera sig på hur och varför problemet har uppstått. Det kan hjälpa företaget att lära sig av misstagen. Gruppens arbete mynnar sedan ut i en åtgärdsplan, där en medarbetare får ansvaret för att driva genom förändringen.

Grunden för lean administration utgörs av medarbetarnas engagemang. Det innebär bland annat att en enskild medarbetare själv får arbeta med de förändringar han eller hon vill genomföra. Det är chefens uppgift att följa upp att de verkligen genomförs, men medarbetarna får ta ansvaret för att hitta lösningar och sätta igång åtgärderna.

I ett företag där alla medarbetare är delaktiga minskar risken för att saker hamnar mellan stolarna. Där hamnade idéer ofta tidigare då den traditionella förslagslådan tillämpades på Skanska affärsstöd.

»Det har aldrig riktigt funkat. Förslagen blev ofta liggande och glömdes bort«, säger Rebecca Friedrich.

Men sedan Lean administration började tillämpas har ett hundratal förslag lagts fram och åtgärdats inom Skanska affärsstöd.
Förslagen sträcker sig från stora omfattande förändringsarbeten till mer vardagliga, som hur färre utskrifter kan minimera tidsödande spring fram och tillbaka till skrivaren.

»Hade en chef sagt att ’de här sakerna ska åtgärdas’ hade det aldrig funkat. Det blir mycket enklare när det kommer från medarbetarna själva. Det ger en enorm kraft i organisationen. Och kraften kommer underifrån«, säger Rebecca Friedrich.

Arbetet med Lean administration har också fört chefer och medarbetare närmare varandra. Chefen blir mer medveten om vad medarbetarna gör och mer insatt i detaljer.
Varje vecka blir det små förbättringar. Så även om kostnaden är stor för att låta 60 medarbetare sitta i möte en timme i veckan, så blir besparingarna på sikt desto större.

Det goda resultatet har även gjort ett avtryck i avdelningens senaste medarbetar­enkät.
»Då fick vi bevis på det som vi hade på känn, att arbetsglädjen har ökat. Alla är mer engagerade nu«, säger Rebecca Friedrich.

Så blir ni mer effektiva

1. Gör processen tydlig, till exempel för inköp eller redovisning, så att det blir tydligt var den börjar och var den slutar. Visualisera genom att rita upp hur ni arbetar.

2. Utse grupper som veckovis samlas för att diskutera möjligheter till förbättringar.

3. Låt grupperna identifiera och strukturera problemen: Hur ofta och varför uppstår de? Vad kan vi göra för att undvika dem? Vilken effekt vill vi att åtgärderna ska få?
När ni är klara gör ni en åtgärdsplan och utser en ansvarig för att genomföra förändringarna.

4. Kartlägg vad företaget kan lära sig av misstagen. Dokumentera.

5. Se problem som en möjlighet att förbättra processen ännu mer. Men undvik att utse syndabockar när problemen identifieras.

Rebecca Friedrich

Ålder: 28.
Gör: Gruppchef för Leverantörsfaktura på Skanska affärsstöd.
Motto: Våga anta utmaningar, det ger den största personliga utvecklingen.
Bästa ledaregenskap: Bra lyssnare.
Drivkraft: Att jobba tillsammans med andra och gemensamt arbeta fram lösningar till förbättringar för att driva verksamheten i rätt riktning.
Lön: Kunde vara bättre.

Från: Chef.se 2008

Ur “Ackord”

Vi var visst femhundra ungefär på sockerbruket. De flesta jobbade tvåskift eller treskift. Det fanns en massa folk på kontoret också, men de räknades inte. Vi hade aldrig något med dem att göra. De var av en annan sort.

Ingen av oss satte sin fot i deras byggnad. Räknade kontoret fel i avlöningspåsen fick verkarn ordna saken. Han delade ut löningen. Råkade det vara några kronor extra teg man. Det drabbade ju ingen fattig.

Bolaget hade svårt att skaffa tillräckligt med folk. Skiftjobb har aldrig varit eftersökt och det var gott om jobb i landet 1950. Betalningen var dessutom ganska usel.

Större delen av fabriken hade sett sina bästa dagar. Några av lokalerna stod kvar sedan hundra år eller mer. Både sockerbruket och det angränsande porterbruket hade gamla anor. En skotte som hette Carnegie köpte allihop 1836 och blev rik på tillverkningen. Hans farfars far flydde till Göteborg när England besegrat Skottland vid Culloden 1746.
Fabriken hade byggts ut i många etapper. Ett myller av trappor och gångar och enstaka transporthissar band ihop de olika avdelningarna, som bildade en sammanhängande byggnad med massor av oregelbundna tak och väggar, dörrar, portar och fönster i skilda storlekar. I övre ändan, högst upp på berget, låg den nyaste tillbyggnaden, kallad Slottet, i fyra våningar, som ett torn. Därav namnet.

Jag fick diversejobb i början, tillsammans med en göteborgare som hette Åke. Han var ungkarl i 25-årsåldern och bodde med sin morsa i en gammal lägenhet i Majorna.

Eftersom vi var löshästar på jobbet fick vi rycka in där någon fattade. I övrigt blev det rengöring.

En vecka eller mer höll vi på och skavde loss skit från ett betonggolv. Vi fattade ju att verkarn gett oss skitavskavning i brist på annan sysselsättning och gjorde inte många knop. Hade vi skrubbat golvet färdigt på en dag skulle han haft nya bekymmer med oss nästa morgon och det ville vi inte.

Åke hade jobbat i många fabriker och kände till alla skrivna och oskrivna regler. Han var mycket snabb bär de behövdes, men var också en mästare i att göra ingenting och ändå få det att se ut som om han arbetade.

Vi fick varsin cementskyffel att skovla loss skiten med. Centimetertjocka lager av sörja från sockertillverkningen hade blandats med sopor och damm till en seg massa som trampats fast av många fötter. Den satt som klistrad på den skrovliga betongen.

Efter en timmes granskning av det tilltänkta arbetet gick Åke till verkarn och förklarade att cementskyfflarna var olämpliga som rengöringsverktyg. Han skickades till förrådet att hämta två skyffeljärn istället, samma sort som man använder att skyffla ogräs med. Jag tog rökpaus under tiden.

Han återvände så småningom. Vi konstaterade då att skyffeljärnen behövde slipas om arbetet skulle bli effektivt. Det var min tur att gå till verkarn. Han betraktade mig med välvilja och instämde till fullo när jag framförde allvarliga och vedertagna åsikter om hur tidsbesparande det är att arbeta med bra verktyg.
– En god arbetsledare uppmuntrar alltid initiativ från sina underordnade, fastslog Åke med ett flin när jag redogjort för verkarns samtycke.

Vi avtågade. Verkstaden med slipsten och smärgelskiva låg i nedre änden av fabriksområdet. Vi gick åt motsatta hållet, tog en omväg ända upp till fjärde våningen i Slottet och gjorde avstickare till flera andra avdelningar, därmed visande vårt stora intresse för företaget. Sedan slipade vi skyffeljärnen med noggrannhet och omsorg i en timmes tid och återvände lagom till matrasten.

Efter pausen satte vi fart en stund och skavde rent ett stycke av golvet. Vi misstänkte att verkarn var i antågande och det var han också.

– Det går ju bra det här. Han lät nöjd.
– Nu går det finfint, svarade vi.

Skyffeljärnen var ungefär femton centimeter breda och golvet skulle sannolikt varit renskrapat redan påföljande dag om inte Åke uppfunnit strimmelmetoden. Med långsamma och synnerligen energisparande rörelser skred vi fram över golvet och skyfflade loss skiten i strimlor på ett par centimeter i taget.

Åke hade lärt sig att hålla masken inför verkmästare och andra befälspersoner. Han avslöjade inte med ett ord vad han tänkte, utan föll in i samma uppstyltade och skenbart sakliga tonfall som vederbörande när han blev tilltalad. Ironin märktes bara i hans ögon, men de överordnade var så upptagna av sin egen betydelse att de aldrig upptäckte den.
Rangordningen på arbetsplatsen var likadan som i det militära. Den hade samma idiotiska konsekvenser.
Jobbarna talade sinsemellan om hur olika arbeten borde organiseras. Till befälet sade vi ingenting; vi gjorde vad vi blivit tillsagda och inget mer. Tänkandet hade ju överordnade hand om.

När golvet slutligen var renskrapat gick vi och sopade några dagar. Sedan blev det slut på ströjobben för vår del. Jag kommenderades till bitsockret och våra vägar skildes tills vidare. Åke skickades till en annan avdelning.

Min nya syssla var mycket enformig. Jag lastade träbackar med bitsockerstänger från ugnarna. Det var hett där lastningen ägde rum. Backarna lastades på vagnar till nästan två meters höjd.

Vagnarna rullade på små järnhjul och var svåra att styra. Man fick skjuta dessa åbäken för hand genom en smal gång och in i en hiss. Vad som hände med sockret sedan det lämnat hissen tog jag aldrig reda på.

Min värld under åtta timmar varje dag började vid ugnen och slutade vid hissen. Den ena veckan arbetade man från två till eftermiddagen till tio på kvällen och den andra från sex på morgonen till två på eftermiddagen.

Vi var tre på varje skift som körde bitsocker. De båda andra jag jobbade ihop med var kvinnor.

Greta hade fyllt 30 år och var stor och kraftig. Hennes bulliga kroppsdelar gungade under arbetsrocken. Lovisa var medelålders och spädare. Båda var fina arbetskamrater.
Det första vi pratade om var lönen. Män fick 20 öre mer i timmen än kvinnor. Min timpenning var 2.03 kr och deras 1,83. Vi gjorde samma jobb alla tre.

– Så har det alltid varit för oss fruntimmer, sade Greta.
– Det blir ingen annan ordning förrän vi får ackord, trodde Lovisa.
– Nog är det för djävligt att ni ska få 9,60 mindre i veckan, tyckte jag.
– Det är ju inte ditt fel att det är som det är, svarade Greta. Fick du mindre skulle bara bolaget tjäna på det.
Vi var överens om att alla borde ha minst 2,03 i timmen och det var också den allmänna meningen på fabriken.

Fuktigt socker pressades genom fyrkantiga tuber i någon maskin och låg sedan i prydliga rader och torkade på träbackarna. Stängerna var hårda och färdiga att hackas i bitar när de kom ut ur varmluftsugnen. I den nya avdelningen uppe i slottet var hela processen mekaniserad. Ingen behövde hålla på att lasta och lossa en massa träbackar.

Vi fick jobba snabbt för att inte bli begravda av alla sockerbackar som kom ut ur ugnen. Backarna vägde inte mer än att man kunde lasta två i taget upp till brösthöjd på vagnarna. Sedan fick man sticka upp dem en och en tills lasset var fullt.

Om inte backarna blev staplade rakt ovanpå varandra kunde lasset få slagsida och tippa överända. Hände en sådan olycka var det ett elände. Arbetsrytmen bröts och vi fick hjälpas åt att röja upp. Socker som hamnade på golvet skulle skickas tillbaka för rening, men vi hävde ner det i soptunnan. Det gick fortare.

Jobbet tog all vår tid och det blev sällan någon stund över för prat. Ibland stannade jag några sekunder ute i gången och tittade ut genom det skitiga fönstret för att se hur vädret var, om det regnade eller snöade.
Fönstret vette mot norr och man såg aldrig solsken annat än på avstånd. Lika gott! Det var ju ändå inte tal om att hinna gå ut i solen. Dåligt väder var lättare att stå ut med. Då kunde man åtminstone inbilla sig att det var skönt att jobba under tak.

Jag grubblade sällan över meningen med att jobba på sockerbruket. Meningen var helt klar. Jag tjänade till uppehället. Det hade jag gjort sen jag fyllt tretton år och slutat skolan.
– Stå inte där och filosofera, hojtade Greta en morgon när jag kikade ut genom fönstret. Jag betraktade några kajor som singlade runt över taken. Hon ställde sig bredvid och tittade ut. Hennes stora kropp ångade av värme.
– Så mager du är din stackare, sa hon.
– Åja, försvarade jag mig, det beror allt på vem man jämför med!
Hon skrattade och vi skyndande oss att skjuta iväg våra vagnar, jag en fullastad mot hissen och hon en tomvagn åt motsatta hållet.

Greta var gift med en hamnarbetare och hade två döttrar som var nio och elva och en son på tolv, fast honom var inte hennes Oskar far till. Men Oskar tyckte lika mycket om grabben som om flickorna, så det var inget problem.
När vi hade eftermiddagsskift lagade Greta mat åt man och barn innan hon gick till jobbet. Hon måste hinna handla också, och städa, tvätta och laga kläder.
– Kan inte Oskar laga mat?
– Kan du?
Jag erkände att mina kunskaper var starkt begränsade därvidlag.
– Där ser du!
Dagarna hakade i varandra som långa kedjor. Förmiddagsskift, eftermiddagsskift, sex måndag morgon till två lördag eftermiddag och sedan måndag klockan två till tio lördag kväll.

Jag ville ha jobb på ackord för att tjäna mer än mina lusiga 97,44 i veckan och så var det med de flesta på bruket. Några som hade ackord tjänade 125 kr. Ackordslönen var det allmänna samtalsämnet.

Av: Sture Källberg ca 1950

“Telemarketing – konsten att lura folk köpa saker de inte behöver”

Telefonförsäljare, bara ordet låter negativt. Sliskiga försäljare som ringer hem till en och slänger fram ett erbjudande som man inte ska kunna motstå. Vare sig man ser positivt eller negativt på fenomenet så är det en hel del ungdomar där ute som tar tillfälliga anställningar som telefonförsäljare.

Stressigt och enformigt

Att jobba som telefonförsäljare är stressigt, tråkigt och mer eller mindre psykiskt jobbigt beroende på ens personliga inställning till försäljandets sliskiga konst. Arbetsmiljön på arbetsplatsen är påfrestande, man sitter framför en dataskärm hela arbetsdagen med ett så kallat ”headset” som pressar på huvudet och ”kunder” som växlar mellan att tala mycket högt till att nästan viska. Runt om en på kontoret sitter en mängd kolleger (där jag jobbade var det ungefär 15-20) som pratar frenetiskt i luren vilket gör att ljudnivån höjs, man blir stressad och känner lätt press på sig att man måste sälja mer.

Datasystem och sliskiga säljmanus

På mitt kontor användes en såkallad dialer för koppling av samtal, vilket innebär att det är en dator som bestämmer vem jag ringer och så fort jag lagt på ska det komma ett nytt samtal. Likt alla datasystem så har det sina brister, titt som tätt ringer man till folk som dött, vilket blir jobbigt för psyket. Den stora missen i systemet är dock att ibland när folk blir uppringda av datorn så finns det ingen säljare ledig vilket gör att luren är helt tyst för den som blir uppringd, vilket man ofta får skit för av de man pratar med.

När man sen väl fått ett samtal så dyker det upp ett säljmanus på skärmen som talar om för en ungefär hur man ska lägga upp samtalet för att nå fram till ett ”sälj”. Dessa manus handlar om klassisk säljkonst, vara trevlig, verka som att man vill hjälpa kunden, sedan belysa alla fördelar med produkten man säljer och lämna ute nackdelarna. Om kunden är tveksam ska man debattera med henne eller honom och få denne att inse att det verkligen är nödvändigt att byta telefonoperatör, prenumerera på DN, eller vad det nu är man säljer för tillfället. Det är i det här upplägget man hamnar i ett moraliskt dilemma. Å ena sidan vill man vara ärlig mot kunden och förklara allt vad det handlar om, även de dåliga sidorna, men å andra sidan skulle man då inte kunna sälja någonting, vilket skulle leda till avsked.

Provision och nervkollaps

De flesta telemarketingföretag har provisionslön, ett system som ska fungera som en morot, för att man ska vara mer motiverad att sälja. På mitt kontor fungerade det så här: man har alltid en grundlön på 65 kr i timmen (inkl Ob-ersättning och semestertillägg) utöver dessa futtiga slantar kan man då få provision om man är en slipad försäljare. Efter varje ”sälj” får man ett visst antal poäng och provisionen sätts då beroende på hur många poäng man har när dagen är slut. Under mina två och en halv månad kom jag nog som bäst upp i 80-85 kr i timmen.

Likt många andra ”morotssystem” får även provisionslönen motsatt effekt, den blir en piska. På mitt kontor fanns det till och med en miniminivå, d.v.s nådde man någorlunda regelbundet inte upp till en viss summa poäng riskerade man uppsägning (med en uppsägningstid på fyra arbetsdagar). Det var oerhört jobbigt och stressigt när man märkte att timmarna tickade på och man behövde fler poäng, en kollega till mig fixade inte trycket och brast i gråt ett pass!

Facklig organisering?

Det finns dock ytterligare en baksida med provisionslön, det kan inge känslan av att man säljer för sin egen vinst, man får ju faktiskt mer pengar i fickan ju bättre man säljer. Detta i kombination med att det bara är ungdomar, varav många inte har någon tidigare erfarenhet av arbetslivet som anställs av företagen, gör att klassisk facklig organisering är svårt. Det verkar i stort som att ungdomar säger upp sig istället för att ta till kamp, vilket väl i och för sig kan vara förståligt på ett jobb som telefonförsäljare, själv pallade jag bara med två och en halv månad innan jag sade upp mig.

Så för att runda av det hela kan väl sägas att telefonförsäljare inte är något toppenjobb direkt. Lite pengar, jobbig miljö och etiska dilemman, men ofta har man liksom jag inget annat val, man behöver pengar! Och som ett tillfälligt jobb kan det faktiskt vara intressant att få sig en liten inblick i lurendrejeriets förlovade land, och försöka sporra kamraterna att ta sin rätt.

Av: Petter Åsander

Saxad ifrån www.sommarjobb.net. 2005

Föreläsning 1 – Klass händer

Här kommer mina föreläsningsanteckningar. När jag får mer tid ska jag skriva ut dom till en mer begriplig helhet. Tills vidare får ni hålla tillgodo.

Klass

Strukturalismens dilemma, sökandet efter det överdeterminerande, den sista instansen. Klassisk stalinism är reduktionistisk (basen styr överbyggnaden). Althussers relativa autonomi och ideologibegrepp låter oss göra rätt mycket relativt traditionell historia men bygger på att något (strukturen, ideologin) är överdeterminerande. Att mänskligt handlande är reproduktion av strukturer som bygger på att vi är dess bärare. Renodlar vissa aspekter och döljer därmed helheten. Kategorisering riskerar att bli ahistorisk.

Hist mat som process-riktning, inte lag. Men – det som strukturalismen uppfattar som olika nivåer (med en styrande orsak) är i själva verket ofta uttryck för och skapare av en och samma klasserfarenhet (EPT ger exempel av rädslan för massan i politik, förakt för kroppsarbete bland adeln, förakt för konkret kunskap bland intellektuella, specifik lagstiftning såsom upprorslagar, religiösa dogmer om underkastelse osv).

Varför är det då viktigt att ripostera mot strukturalismen? Därför att vår teoretiska förståelse av klass präglas av vår förståelse av historia (tror vi som historiker iaf). Om vi kör på den klassiska uppdelningen klass i sig – klass för sig (klass som materiell verklighet och klass som politisk enhet) hamnar vi alltför lätt där Komintern hamnade – att eftersom klass redan finns räcker det att ställa rätt paroll (för det är ju vi som har det sanna klassmedvetandet). Samma sjukt elitistiska inställning finns i ideologikritiken – att det bara är de belästa som förmår se igenom ideologi/politik/religion/whatever och se strukturen för vad den verkligen är (här finns dessutom ett fett frågetecken för om det fyller någon funktion om det ändå bara är strukturen som producerar subjektet).

Hur hitta ett utrymme mellan aktörskap och skapandet av subjekten genom materiella förutsättningar. Dialektik! Erfarenheter som ger upphov till specifika handlingar som griper in i det materiella! Klass är inget som finns på förhand till följd av produktionsförhållanden, eller något som skapas av subjektivering inneboende i strukturer. I renodlandet av en teoretisk Klass – en klass tvättad från ideologi/religion/kultur – omöjliggörs studiet av faktisk, historisk, klass. Det är att sätta upp oss för att ständigt bli besvikna, för att ständigt stå oförstående inför historiska subjekts handlingar.
Klass är något som händer, klass är en process snarare än ett objekt. Klass är den friktion som uppstår i en antagonistisk social relation (Arbete-kapital) som tar sig lokala, historiskt specifika, partikulära uttryck. Stannar vi tiden försvinner klass – kvar finn bara sociologernas kategoriseringar.
Klass – säger EPT – händer när en grupp av män delar en gemensam erfarenhet och finner sig i konflikt med en annan grupp av män. Den där gruppen män är självfallet aldrig helt ren från andra erfarenheter än klass (till att börja med är det inte ens säkert att de är män) och de andra erfarenheterna går inte att skilja från klass (annat än bakom det trygga skrivbordet på universitetet). Alltså, rasistiska vita arbetare i förra sekelskiftets USA led inte av falskt klassmedvetande. Tvärtom gjorde de klass på ett specifikt sätt som tedde sig rimligt och rationellt för dem. Det går inte att reducera dem till offer för borgerlig ideologi – lika lite som det går att läsa fabriksägarna som agerande i strid med en abstrakt kapitallogik där billigaste arbetskraften bör användas. Samtidigt kan man såklart inte resignera och bara observera – uppenbarligen går det att förändra hur klass görs vilket visas av CPUSA och folkfrontsperioden.

För mer läsning på detta tema:

Roediger, David, The Wages of Whiteness

Thompson, E P, Herremakt och folklig kultur

Litteraturlista

Litteraturlist Arbete – tvång eller frihet?:

Artiklar

“Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal – en introduction till den militanta undersökningen som metod”, Riff-Raff nr. 3-4. (http://www.riff-raff.se/3-4/arbaut.pdf)

Edgren, Monica, “Förtryckets komplexitet – Om behovet av nya analysverktyg inom arbetarhistorien”, Scandia nr. 1, 2008.

Sjunnesson, Jan ”Autonom marxism – den utomparlamentariska italienska vänsterns bidrag till en levande klasskamp”, Frihetlig Press nr 1.1997. (http://www.geocities.com/openoperaia/Autonom_marxism.doc)

Öberg, Lisa, “Ett socialdemokratiskt dilemma” i Kvinnor mot kvinnor red Florin, Sommestad, Wikander, Nordstedts, 1999.

Böcker

Greiff, Mats, Kontoristen, Mendocino, 1992, 149-241, 396-410.

Hardt, Michael & Negri, Antonio, Imperiet, Glänta, 2003, s. 206-256.

Mulinari, Paula, Maktens fantasier & servicearbetets praktik, Tema Genus Linköpings universitet, 2007, 150 s. 59-87, 155-273. (http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:17137&searchId=1)

Sommestad, Lena, Från mejerska till mejerist, Arkiv, 1992, s. 57-104, 204-265.

Thompson, E P, The Poverty of Theory, Merlin, 1978, s. 276-314.

Östling, Brutus. Den “andra” arbetarrörelsen och reformismens framväxt, Federativs förlag, 1980.

Skönlitterära skildringar i urval

Fogelström, Per Anders, I en förvandlad stad, Bonnier, 2007.

Fridegård, Jan, Lars Hård, Ordfront, 1992.

Källberg, Sture, Ackord, Norstedt, 1972.

Jönsson, Johan, Efter Arbetsschema, Bonnier, 2008.

Ekelöf, Maja, Rapport från en skurhink, Rabén och Sjögren, 1970.

Självundersökningar i urval

www.kampatillsammans.wordpress.com

www.polkagris.nu

Kursplan

1.	Identifikation och grundläggande uppgifter
1.	Kurskod	HIS B06
2.	Kursens namn	Arbete – tvång eller frihet?
3.	Nivå	G
4.	Högskolepoäng	7,5
5.	Beslutsuppgifter
6.	Ändringsuppgifter

2.	Allmänna uppgifter
1.	Huvudområde/n, om tillämpligt	Historia
2.	Ämne, om tillämpligt	Historia
3.	Typ av kurs och dess placering i utbildningssystemet	Kursen ges som fristående kurs. Den kan normalt ingå i en generell examen på såväl grundnivå som avancerad nivå. Kursen kan dessutom efter särskilt beslut ingå i viss yrkesexamen.
4.	Undervisningsspråk	Undervisning sker på svenska.

3.	Mål (jfr learning outcomes)
		Efter avslutad kurs ska den studerande
1.	Kunskap och förståelse	kunna analysera arbetets skiftande karaktär och roll genom historien visa en god förståelse för den svenska historien ur ett underifrånperspektiv med fokus på arbete kunna redogöra för olika sätt att organisera arbetet i Sverige från 1800-talet till idag kunna urskilja olika kategorier av arbetare mot bakgrund av sättet att organisera arbetet
2.	Färdighet och förmåga	kunna förstå arbetets förändring utifrån aspekter som klass, genus och etnicitet
3.	Värderingsförmåga och förhållningssätt	kunna koppla historiska erfarenheter av arbete och arbetets organisering till egna erfarenheter.

4.	Kursinnehåll
1.	Kortare beskrivning av kursen och dess innehåll samt om kursen är indelad i olika delar	Kursen tar ett brett socialhistoriskt grepp över den svenska historien från industrialismens genombrott till dagens samhälle med fokus på arbete och människors erfarenheter av arbete. I kursen ges en inblick i Sveriges sociala och politiska historia från det industriella genombrottet under 1880-talet till dagens flexibla sätt att organisera arbete. I kursen fokuseras olika kategorier av arbetare såväl i städer som på landsbygden. Därvid studeras inte endast traditionella industriarbetare utan även lantarbetare, diversearbetare, välfärdssamhällets hemmafruar och dagens papperslösa arbetare .

5.	Undervisning och examination
1.	Tillämpade former för undervisningen, inkl. uppgift om obligatoriska delar	Följande undervisningsformer förekommer: föreläsningar, gruppövningar, seminarier. Gruppövningar och seminarier är obligatoriska.
2.	Examinationsformer	Prov på kursen sker skriftligt.
3.	Ev. begränsningar av antalet examinations­tillfällen

6.	Betyg
1.	Betygsskala	Som betyg används något av uttrycken underkänd, godkänd eller väl godkänd.
2.	Grund för betyg på hel kurs
3.	Möjlighet till kompletterande ECTS-betyg	En in- eller utresande student har rätt att få kompletterande ECTS-betyg. Begäran om sådant ska göras till studierektor eller motsvarande senast 3 veckor efterkursstart.
4.	Ev. olika betygsskalor för olika delar av kursen

7.	Förkunskapskrav
1.	Särskilda förkunskapskrav	För tillträde till kursen krävs grundläggande högskolebehörighet.

8.	Litteratur
1.	Litteratur	För lista på litteratur och övriga läromedel, se bilaga.

9.	Övrigt
1.	Poängtalen för kursinnehåll som helt eller delvis är gemensamt med en annan kurs får endast tillgodoräknas en gång i examen. För ytterligare information hänvisas till aktuellt anmälnings- och informationsmaterial.
2.
3.

Schema

Schema, Arbete – frihet eller tvång, HT09

3/9 Introduktion 18-21

Introduktion till kursen

Att skriva dagbok på jobbet (Riff-raff)

Klass som erfarenhet (Poverty of Theory)

17/9 Föreläsning 18-20

Autonom marxism – ett sätt att förstå klass i en postmodern värld? (Sjunneson, Östling, Negri)

24/9 Föreläsning 18-20

Nya perspektiv på klassammansättning, intersektionalitet (Edgren, Mulinari)

8/10 Seminarium/Föreläsning 18-21

Avstämning, textdiskussion, frågor och diskussion om läst litteratur. Hur använda teorin för att förstå källmaterial.

22/10 Föreläsning 18-20

Arbetets degradering kopplad till arbetets feminisering. (Sommestad, Greiff, Öberg)

5/11 Slutseminarium/examination 18-20