Undantaget från kollektivavtal kring arbetstid – historiskt sett rätt usla lönevillkor med OB och sådant.
Hotell restaurang
Hemservice (Husa, hembiträde) går delvis över i äldrevård.
Servicearbetet är något av ett undantag eller en dold grupp i arbetarrörelsens historia. Historiskt sett (och i nuläget också) låg organiseringsgrad. Kan förklaras på olika sätt – arbetarrörelsen själv utgick mycket från att servicearbetare tog över sina arbetsköpares klassmedvetande (kypare och hembiträden) men det finns rätt mycket som pekar på att dessa arbetare inte gavs någon plats i rörelsen. Sågs med misstro och gavs knappast några reella fördelar av fackmedlemskap. Dessutom präglas sektorn av stor omsättning på personal, osäkra anställningar, påtvingad flexibilitet och i en del fall sågs nog arbetet som något temporärt (typ att arbeta som husa några år innan giftermål).
Sektorn präglas också av att arbetarna är mindre vita, mindre män och mindre hetero. Restaurang känner vi till. Amerikalinjerna roligt historiskt exempel (gäller all kryssningsverksamhet) med Camp. Varför är det då så? Å ena sidan marginaliserad sektor med sämre villkor dvs de som trycks ut från industrin hittar utkomst här. Å andra sidan en tillflykt för amerikalinjerna, en följd av vilka nätverk man har för Mulinaris informanter.
Push – pull
Historiskt sett utgår analyser i exempelvis arbetarhistoria och kvinnohistoria från rena subjekt, subjekt där skillnader tvättas bort eller underordnas en kategori. Utgår från olika separata strukturer som möjligen kan interagera, men som är från varandra avskiljda och där någon oftast ses som dominant. Exemplet Hirdman och genussystemet. Detta kallas strukturalism.
Edgren vänder sig mot en stark tendens i arbetarhistorian att spela ner eller bortförklara motbjudande praktiker inom arbetarklassen. Att en undertryckt grupp i sin tur inte skulle kunna vara bas för diskriminering som hon skriver (brasklapp mot hennes språkbruk som röjer en liberal subjektssyn med diskreta förtryck som kan samverka). Vill inte ta subjektspositionerna för givna – dvs att kvinna inte finns på förhand – utan istället se dom som diskursivt skapade.
Ibland (ofta?) tolkas intersektionalitet som att olika, diskreta, ”förtryck” eller maktordningar ska staplas på varandra – så att det subjekt med flest av en potentiellt sett oändlig lista förtryck innehar den mest priviligerade kunskapspositionen. Vilket går tillbaks på andra vågens feminism uppvärderande av ”kvinnliga” erfarenheter. Här är tanken att en viss strukturell position ger upphov till vissa specifika erfarenheter vilka berättigar till tolkningsföreträde. I grunden ligger en ressentimentsdriven politik i förlängningen av ett sådant resonemang – att det är i kraft av att vara utsatt för förtryck en grupp har rätt att tillskansa sej vissa kollektiva nyttigheter.
Mulinari pekar på en intressant slutsats – att fokuset på ”förtryck” ofta leder till att vi tappar kategorin när vi lämnar de ”förtryckta”. Edgren för också fram att fokuset på förtryckta grupper i stor utsträckning riskerar att i allt för stor grad kretsa kring dessa främmande fåglar, kring ett andragörande av de förtryckta grupperna, och i allt för liten grad fokusera på de processer och maktmekanismer som skapar dom som annorlunda.
Mot detta ställer Mulinari ett intersektionellt perspektiv som betonar vikten av att se hur olika maktrelationer konstitueras, påverkas och reproduceras i förhållande till varandra.
Vad menar hon då med det. Jo att subjektet inte är diskret, snarare är det kladdigt. Här kan vi som forskare ta ett perspektiv – lite utifrån vår teoretiska förståelse – och se hur något skapas genom andra processer. Exempelvis hur klass skapas genom rasifierade och rasifierande, könade och bekönande processer. Det pågående processperspektivet är viktigt. Inga fasta raster av historiskt och socialt eviga ”normer” utan något som är i ständig förändring. Vill man läsa detta genom marxism är ett begrepp som dialektisk historiematerialism nära till hands.
Kanske är det på sin plats med en begreppsförklaring. Rasifiering är den process varigenom ras påförs/skapas vissa individer. Allt ifrån självidentifiering till interpellation. Ett roligt exempel är invandrarverkets skapande av syrianer/assyrier där klasslinjer etnifierats. Processen är assymetrisk – vilket självfallet alla maktordningar är.
Som en förlängning av ansatsen ligger att kategorierna inte kan anses enhetliga – att kön inte bara kan göras på ett sätt. Exempelvis genom Connells uppdelning mellan olika typer av maskuliniteter. Och att det där hänger samman med det sociala och historiska sammanhanget.
Mulinari gör en rätt smart grej med det genom att inte ta en kategori utan något som går att undersöka empiriskt (arbetsprocessen – eller helt enkelt hur man gör på ett visst jobb) och ställer som sitt prisma. Genom arbetsprocessen vill hon sedan se hur klass, ras och genus händer.
Det är ett empiriskt faktum att den svenska arbetsmarknaden är ganska uppdelad efter kön och ras. Möjligen är detta något underutforskat då tidigare forskning tycks ha haft svårt att greppa människors hela livssituation. Kvinnor undersöks som kvinnor, ”invandrare” som ”invandrare” och endast i andra hand som arbetare.
Mulinari vill undersöka arbetsprocessen i serviceindustri (hotell och restaurang) utifrån hur arbetsprocessen skapas och skapar processer kring klass, rasifiering och kön.
Etiketter Föreläsning 3, föreläsningsanteckningar, Servicearbete
